Orka bli provocerad

Såg precis lite på Debatt om manlig amning och killen som helt plötsligt är Sveriges mest kända Ragnar*.  Efter programmet undrar jag mest hur folk orkar fortsätta komma dragandes med argumentet som går ut på att feministerna vill att alla ska bli likadana, hur tråkigt det skulle bli och hur vi skulle sluta attraheras av varandra. Hur svårt kan det vara att inse att det är alla förväntningar på hur en kvinna respektive man ska vara som påverkar oss att bli lika, om än i två olika varianter?

Hela poängen med feminism är ju att varje individ ska få möjlighet att utveckla sin fulla potential utan att begränsas av förutfattade meningar om vilka egenskaper en man eller kvinna bör ha. Det gör oss knappast mer lika, bara det att både kvinnor och män kan finnas längs hela skalan så att säga. Alltså kan de riktiga karlakarlarna lugnt få fortsätta att attraheras av klassiskt feminina snyggingar men det kan väl få vara lika normalt med machobrudar som attraheras av fjolliga killar (eller vilken annan konstellation som helst)? Jag slutar aldrig att förundras över vårt enorma behov av att upphöja vårt eget sätt att leva till norm.

Vad är det för fel på tolerans och individens frihet?

* Bara en gissning alltså, kanske t.ex. Ragnar Skanåker är mer känd?

pojkar och bläckfiskar

- Vad är en pojke?

- Vet inte. Fast jag kan göra en bläckfisk.

Sydsvenskan 18/12 2008.

Tänk om fler hade en lika obekymrad syn på skillnaden mellan pojkar och flickor som Neo Palm Banda, som intervjuas i Sydsvenskans artikelserie om barn och könsroller. Men vadå, det ÄR ju skillnad på män och kvinnor, ska det inte få vara det? Klart att det finns vissa biologiska skillnader men problemet är ju att vi i dagens samhälle tillskriver skillnaderna så enormt mycket större betydelse än de borde ha. När vi i många fall värderar manligt och kvinnligt olika, och dessutom i stor utsträckning saknar tolerans för personer som inte riktigt passar in i facken så begränsar vi oss själva och varandra en massa.

Det är helt oproblematiskt att vissa tjejer gillar att gå på SPA i rosaglittriga kläder, men det är inte OK att en kille som gillar samma sak ses som något konstigt. Inte heller att alla tjejer förväntas att gilla smink och rosa. Jag har inga problem med att det finns killar som är händiga och teknikintresserade, men det stör mig att bara för att jag är tjej så utgår många ifrån att min man ska vara både mer händig och teknikintresserad än jag är. Kan det inte vara normalt att jag monterar ikeamöblerna här hemma medan han är bättre på att laga mat? Varför gör vi kön till en av de allra viktigaste egenskaperna, när varje person består av så många olika sidor? Måste vi människor ha fack att sortera in varandra i, kan vi inte i första hand se varandra som individer? Blir verkligheten för komplex att hantera om vi inte får ha massa förutfattade meningar om våra medmänniskor?

Hur guidar man ett barn i djungeln av könsspecifika attribut, utan att varken begränsa det eller utsätta det för andras intolerans? Om det inte hade varit ett aningens taskigt socialt experiment att göra med sitt barn så skulle jag gärna ge honom/henne ett helt könsneutralt namn, välja könsneutrala kläder och ducka alla frågor om det är en pojke eller en flicka för att undvika att omgivningen behandlar henne/honom som en pojke eller flicka. Forskning visar att vi behandlar och uppfattar blå- respektiver rosaklädda bebisar olika, trots att nyfödda barn knappast har specifika behov beroende av sitt kön. På små barn kan ingen hävda att det är någon annan skillnad än könsorganen, och en bebis bryr sig knappast om vad han/hon kissar med. Ändå vill vi gärna tro att pojkbebisar är robustare och har lite grövre drag än de lite ömtåliga flickorna. Finns det något sätt att skona sitt barn från detta? Förmodligen inte, men förhoppningsvis hjälper det med bra förebilder. Min bebis kommer i alla fall ha en mormor som spelar innebandy och en morfar som är familjens mästare på att baka bullar. Bland annat.

mammaledig?

Igår jobbade jag min sista dag och nu är jag alltså mammaledig. Oj vad konstigt, men skönt! Kommer nog sakna jobbet lite, framförallt mina goa arbetskompisar. Samtidigt är det jätteskönt att få vara hemma och vila lite, och faktiskt också att komma ifrån allt stök med omorganiseringar och uppsägningar på jobbet. Förhoppningsvis hinna skifta fokus till Loa-Larsa innan han/hon tittar ut.

Sedan kan jag såklart inte låta bli att reta mig lite på associationerna som kommer med ordet mammaledighet . Lattemorsor som hänger i köpcentrum med sina kulörta barnvagnar av senaste modell och uppfyller alla normer och förväntningar som kommer med moderskapet. Stress med tunga kassar, snoriga griniga ungar, tvätt, kladd och trötthet. Pappaledighet däremot – busa och hitta på roliga saker med pigga barn, kolla på fotbolls-VM och vara borta lagom länge från jobbet för att inte halka efter i karriären. Fin kille som tar ansvar och bryr sig om familjen. Självklart är verkligheten inte så, men orden har definitivt olika konnotation trots att enda skillnaden borde vara könet på den som är ledig från jobbet. Jag tror jag ska gå in för att vara pappaledig.

Förutsättningarna för en lugn och mysig december kunde i alla fall inte varit bättre – på min födelsedag i torsdags fick jag massa presenter att roa mig med. Böcker, pysselkit, godis, väldoftande julte, sudokutidning, TSOOLs nya skiva (24 spår med ren musikglädje från götet), pengar till kamerastativ och inte minst en fin liten laptop så att jag kan ligga i soffan när jag surfar och bloggar. Smidigt som sjutton att ha den på magen, tills kotten där inne börjar leva loppan så att tangentbordet hoppar =) Tack alla som kom ihåg mig på födelsedagen! Och ja – jag inser givetvis det orättvisa i att jag tappar vår gemensamma (fast från början bara Mattias, vad hände?) laptop i golvet så att skärmen går sönder och sedan får en ny som bara är min. Min älskling är bra fin han!

Nu – dags att adventspynta lite!

goda nyheter

Forskare vid Umeå Universitet har enligt DN.se kommit fram till att par som lever jämställt har större chans att hålla ihop länge. 36.000 par som 1993 fick sitt första barn har studerats, och bland de familjer där föräldrarna delat på föräldraledigheten och hushållsarbetet har färre separerat än bland övriga par. Argument som ”visst är det bra om pappor också är hemma – men för vår familj skulle det inte ha funkat” känns helt plötsligt inte lika relevanta. Det är inte bara för medmänniskorna, framtiden och samhället som vi bör kämpa för jämställdhet – vi tjänar på det rent privat som individer också. Om nu någon trodde något annat.

Mina egna högst oventenskapliga studier av personer i min närhet har dessutom kommit fram till att i heterorelationer där de traditionella könsrollerna efterlevs i stor utsträckning så verkar man inte leva lika nära varandra, man delar inte riktigt på livet och vardagen på samma sätt. Man förväntar sig liksom inte att kunna förstå varandra särskilt väl, utan räknar helt enkelt (undermedvetet?) med att det finns saker man aldrig kommer förstå om sin partner – med hänvisning till att män och kvinnor fungerar olika. I de relationer där paret verkar stå varandra ”extra nära” däremot verkar könsroller knappast finnas på kartan. Man ser varandra som individer utan att mappa sin uppfattning om den andra mot en mall för hur en tjej respektive kille ”är”. Jag är övertygad om att det är ett sundare sätt att förhålla sig till den man lever med. Till alla andra också för den delen.

Killkompis?

En fundering, varför säger man killkompis respektive tjejkompis om sina vänner av motsatt kön?

Jag har tänkt på det ett tag, och min högst ovetenskapliga statistik säger mig att de flesta faktiskt nästan utan undantag preciserar könet när de pratar om kompisar av motsatt kön, men mycket sällan när de pratar om någon med samma kön som de själva. ”Jag var och fikade med en tjejkompis igår, och hon berättade om när hon råkade hamna i en tropisk storm på sin semester…” (Påhittat exempel, sagt av lika påhittad KILLkompis). Varför poängtera personens kön? Det är inte relevant för berättelsen, och om det skulle vara det så får lyssnaren ändå reda på att det är en person av kvinnligt kön så snart ett personligt pronomen dyker upp.

Vilket är en annan intressant tråd, tänk vad fint att ha ett språk utan könsspecifika personliga pronomen, alltså ett enda ord för han och hon. Men det går ju inte!? Jodå, och det finns flera språk som inte skiljer på hon och han i tredje person singular, bland annat koreanska klarar sig utmärkt utan denna nyans. Jag borde kanske bli en av dem som skriver hen/en/henom?

I alla fall, jag har för egen del börjat tänka noga på att inte säga killkompis om mina vänner av manligt kön, och insett det lustiga att de jag pratar med nästan alltid utgår ifrån att det är en tjej jag pratar om ifall jag säger ”Jag ska hälsa på en kompis i Göteborg i helgen.” Är det alltså så att de flesta har så mycket fler kompisar av det kön de själva tillhör att det nästan är självklart att man pratar om någon av samma kön när man bara säger kompis? Eller är det kanske så att vi gärna vill framstå som en tuff tjej/fin kille genom att visa att vi har kompisar som inte har samma kön som vi? Eller ser folk på olika sätt på sina kompisar baserat på vilket kön kompisarna har? Förväntar vi oss också olika slags relationer till våra kompisar beroende på vilket kön de har? Borde vi inte i så fall kunna utgå ifrån dem som individer istället? Eller snurrar tankarna bara några varv för mycket i min hjärna?

Kille i klänning?

För ett tag sen läste jag den här krönikan på alltombarn.se, och jag måste bara skriva att jag håller med! Bland kommentarerna upprörs såklart vissa av att föräldrar ”bidrar till att deras barn blir mobbade” genom att låta dem klä sig könsöverskridande. Någon skriver till och med:

”Skriv gärna upprörda kolumner om detta, min son kommer inte läsa dem; han kommer vara upptagen med att trycka ner din sons ansikte i geggan bakom buskarna på skolgården. Antar att det är ok för dig? Det är ju du som orsakat det.” (Huggo ons 20 aug 2008, 01:52)

Alltså, det är klart jag fattar att det finns människor som har svårt att se bortom normer och är rädda för allt som inte är som de är vana vid, men allvarligt talat? Hur kan man tycka det är viktigare än att lära sina barn att möta andra med tolerans och respekt? Det kan jag bara inte förstå.

Jag kanske inte kommer klä min eventuella son i rosa klänning men när mitt barn blir tillräckligt gammalt att välja själv vill jag försöka låta honom/henne göra det så långt det är möjligt. Även om det betyder att jag får stå ut med en sockersöt prinsessperiod, något jag helst slipper oavsett om barnet har snopp eller inte . Framförallt hoppas jag att jag aldrig någonsin kommer att acceptera att mitt barn beter sig illa mot någon på grund av en så ytlig sak som hur personen är klädd.