pojkar och bläckfiskar

- Vad är en pojke?

- Vet inte. Fast jag kan göra en bläckfisk.

Sydsvenskan 18/12 2008.

Tänk om fler hade en lika obekymrad syn på skillnaden mellan pojkar och flickor som Neo Palm Banda, som intervjuas i Sydsvenskans artikelserie om barn och könsroller. Men vadå, det ÄR ju skillnad på män och kvinnor, ska det inte få vara det? Klart att det finns vissa biologiska skillnader men problemet är ju att vi i dagens samhälle tillskriver skillnaderna så enormt mycket större betydelse än de borde ha. När vi i många fall värderar manligt och kvinnligt olika, och dessutom i stor utsträckning saknar tolerans för personer som inte riktigt passar in i facken så begränsar vi oss själva och varandra en massa.

Det är helt oproblematiskt att vissa tjejer gillar att gå på SPA i rosaglittriga kläder, men det är inte OK att en kille som gillar samma sak ses som något konstigt. Inte heller att alla tjejer förväntas att gilla smink och rosa. Jag har inga problem med att det finns killar som är händiga och teknikintresserade, men det stör mig att bara för att jag är tjej så utgår många ifrån att min man ska vara både mer händig och teknikintresserad än jag är. Kan det inte vara normalt att jag monterar ikeamöblerna här hemma medan han är bättre på att laga mat? Varför gör vi kön till en av de allra viktigaste egenskaperna, när varje person består av så många olika sidor? Måste vi människor ha fack att sortera in varandra i, kan vi inte i första hand se varandra som individer? Blir verkligheten för komplex att hantera om vi inte får ha massa förutfattade meningar om våra medmänniskor?

Hur guidar man ett barn i djungeln av könsspecifika attribut, utan att varken begränsa det eller utsätta det för andras intolerans? Om det inte hade varit ett aningens taskigt socialt experiment att göra med sitt barn så skulle jag gärna ge honom/henne ett helt könsneutralt namn, välja könsneutrala kläder och ducka alla frågor om det är en pojke eller en flicka för att undvika att omgivningen behandlar henne/honom som en pojke eller flicka. Forskning visar att vi behandlar och uppfattar blå- respektiver rosaklädda bebisar olika, trots att nyfödda barn knappast har specifika behov beroende av sitt kön. På små barn kan ingen hävda att det är någon annan skillnad än könsorganen, och en bebis bryr sig knappast om vad han/hon kissar med. Ändå vill vi gärna tro att pojkbebisar är robustare och har lite grövre drag än de lite ömtåliga flickorna. Finns det något sätt att skona sitt barn från detta? Förmodligen inte, men förhoppningsvis hjälper det med bra förebilder. Min bebis kommer i alla fall ha en mormor som spelar innebandy och en morfar som är familjens mästare på att baka bullar. Bland annat.

att gå långsamt

Idag när jag långsamt gick hem från jobbet slog det mig hur mycket vänligare världen känns i ett lågt tempo. I vanliga fall går jag alltid fort, men de senaste veckorna har jag vaggat fram i maklig takt. Och helt plötsligt lägger jag märke till min omgivning. En borttappad vante som någon har tagit sig tid att trä upp på en stolpe för att öka chansen för ägaren att hitta den. Små envisa nypon som lyser rött i en höstgrå värld. Fotspår tätt tillsammans i snön. Det är som att det finns en hemlig klubb bland oss långsamgående. Vi har tid att möta varandras blickar, le och kanske nicka lite eller till och med utbyta en enkel fras. ”Det är glashalt idag.” ”Ja, det gäller att gå försiktigt.” Och så mycket skönare livet är om man möter sina medmänniskor. Det spelar ingen roll att jag aldrig kommer se den söta damen med grå basker och svart hund igen, hon gjorde min dag lite gladare med sitt hjärtliga leende.

Och så snön, den första för vintern, som gör allt lite mer magiskt.

goda nyheter

Forskare vid Umeå Universitet har enligt DN.se kommit fram till att par som lever jämställt har större chans att hålla ihop länge. 36.000 par som 1993 fick sitt första barn har studerats, och bland de familjer där föräldrarna delat på föräldraledigheten och hushållsarbetet har färre separerat än bland övriga par. Argument som ”visst är det bra om pappor också är hemma – men för vår familj skulle det inte ha funkat” känns helt plötsligt inte lika relevanta. Det är inte bara för medmänniskorna, framtiden och samhället som vi bör kämpa för jämställdhet – vi tjänar på det rent privat som individer också. Om nu någon trodde något annat.

Mina egna högst oventenskapliga studier av personer i min närhet har dessutom kommit fram till att i heterorelationer där de traditionella könsrollerna efterlevs i stor utsträckning så verkar man inte leva lika nära varandra, man delar inte riktigt på livet och vardagen på samma sätt. Man förväntar sig liksom inte att kunna förstå varandra särskilt väl, utan räknar helt enkelt (undermedvetet?) med att det finns saker man aldrig kommer förstå om sin partner – med hänvisning till att män och kvinnor fungerar olika. I de relationer där paret verkar stå varandra ”extra nära” däremot verkar könsroller knappast finnas på kartan. Man ser varandra som individer utan att mappa sin uppfattning om den andra mot en mall för hur en tjej respektive kille ”är”. Jag är övertygad om att det är ett sundare sätt att förhålla sig till den man lever med. Till alla andra också för den delen.

söndagstankar

Igår: Möblera om, röja, fixa hemma.”Jag lyfter älskling, du borde inte…” ”Men den här är så lätt, den klarar jag”. Sedan utmattad framför TVn med värk i bäckenets fogar. Svårt att stoppa i tid och tänka på att jag inte orkar som vanligt.

Idag: Långsamma steg, läsa tidningen länge, sitta vid skrivbordet som fått ny plats med utsikt över höstlöv och blåst. Lättare att andas, mer utrymme för tankar med mindre skräp i hörnen. Positiv energi, vila och återhämtning.

Funderar på föräldraskap, att vara Förebild. Stora, lite skrämmande ord. Hur M och jag beter oss mot varandra blir plötsligt ännu viktigare. Vår relation är inte riktigt bara vår längre. Vill ha utrymme för att säga vad som helst, men samtidigt – hur påverkar det jag säger honom? Hur påverkar vi varandras självbild? Undviker i tanken ”du gör alltid…”, ”du är alltid så…”. Vågar lita på att kärleken, lusten och glädjen lyser igenom och väger över den irritation och trötthet som ju också är en del av vardagen. Vill inte ha någon kladdig, påklistrad och falsk perfektion. Vänder och vrider, några varv för mycket, men landar i att känna lugnet. Det ordnar sig, såklart.

Plast & eko

En sak som jag funderar på ibland är varför ekologiska frukter och grönsaker ofta är förpackade i mycket mer plast än övriga varor i grönsaksdisken. Självklart vill butiken och/eller producenten att de ska skilja sig från mängden, men samtidigt känns det ju helt emot allt vad ekotänk heter. Är ekologiska tomater inplastade tre och tre på cellplastbrickor verkligen bättre ur miljösynpunkt än oförpackade icke-egologiska?

Killkompis?

En fundering, varför säger man killkompis respektive tjejkompis om sina vänner av motsatt kön?

Jag har tänkt på det ett tag, och min högst ovetenskapliga statistik säger mig att de flesta faktiskt nästan utan undantag preciserar könet när de pratar om kompisar av motsatt kön, men mycket sällan när de pratar om någon med samma kön som de själva. ”Jag var och fikade med en tjejkompis igår, och hon berättade om när hon råkade hamna i en tropisk storm på sin semester…” (Påhittat exempel, sagt av lika påhittad KILLkompis). Varför poängtera personens kön? Det är inte relevant för berättelsen, och om det skulle vara det så får lyssnaren ändå reda på att det är en person av kvinnligt kön så snart ett personligt pronomen dyker upp.

Vilket är en annan intressant tråd, tänk vad fint att ha ett språk utan könsspecifika personliga pronomen, alltså ett enda ord för han och hon. Men det går ju inte!? Jodå, och det finns flera språk som inte skiljer på hon och han i tredje person singular, bland annat koreanska klarar sig utmärkt utan denna nyans. Jag borde kanske bli en av dem som skriver hen/en/henom?

I alla fall, jag har för egen del börjat tänka noga på att inte säga killkompis om mina vänner av manligt kön, och insett det lustiga att de jag pratar med nästan alltid utgår ifrån att det är en tjej jag pratar om ifall jag säger ”Jag ska hälsa på en kompis i Göteborg i helgen.” Är det alltså så att de flesta har så mycket fler kompisar av det kön de själva tillhör att det nästan är självklart att man pratar om någon av samma kön när man bara säger kompis? Eller är det kanske så att vi gärna vill framstå som en tuff tjej/fin kille genom att visa att vi har kompisar som inte har samma kön som vi? Eller ser folk på olika sätt på sina kompisar baserat på vilket kön kompisarna har? Förväntar vi oss också olika slags relationer till våra kompisar beroende på vilket kön de har? Borde vi inte i så fall kunna utgå ifrån dem som individer istället? Eller snurrar tankarna bara några varv för mycket i min hjärna?