Häromeftermidddagen kom jag hem till en totalt slutkörd Mattias som hade ont i öronen efter att Elna ägnat större delen av dagen åt att vråla för full hals. Inte gnällt, tjutit eller gråtit utan verkligen vrålat med kraftig stämma. Aaaah! Ääääääääh!! Hela dagen. Inte på dåligt humör eller så, men i längden ganska tröttsamt att lyssna på. Vi trodde båda att det bara var ett steg i hennes utveckling, att hon upptäckte sin röststyrka eller nåt. Försökte få henne att vara lite tystare genom att själva prata tyst och lugnt, säga nej när hon hojtade som värst och sådär. Mattias fick till slut sätta i öronproppar när det blev för mycket.
Sen när jag skulle ta på henne pyamas tyckte jag hon kändes lite varm och kollade tempen. Lite för säkerhets skull sådär. Då insåg jag till min förvåning att hon hade nästan 39 graders feber. Vilket hon uppenbarligen lagt en del krut på att berätta för sina totalt oförstående lätt tafatta förstagångsföräldrar. Jag tycker nog hon kunde jobbat lite på paketeringen av budskapet, en gapig bebis verkar ju snarare uppspelt än sjuk. Ett ynkligt gnällande, gärna i kombination med lite trötta blanka ögon och slött kroppsspråk hade definitivt funkat bättre i det här fallet. Men det är klart, man vill ju inte verka gnällig i onödan.
Som ni vet så är Elna rätt så förtjust i böcker. Numera klarar hon med lite hjälp att bläddra fram och tillbaka i böcker av kartong och det är en av hennes favoritsysselsättningar för tillfället. När jag läser sagor för henne händer det att hon tar över totalt och sitter och bläddrar fram och tillbaka samtidigt som hon säger ”a-wek-aweka-wek, aah gah dada..”. Som om hon läser högt för mig ungefär.
Igår morse gick Mattias hemifrån tidigt och eftersom jag var lite trött efter en kul kväll på stan (tack Karin!) lät jag Elna sitta hos mig i sängen och läsa. Hon var nöjd och glad så länge hon kunde bläddra, men när hon kom till slutet (eller början) av boken och stängde den så lyckades hon inte öppna den igen. Varje gång det hände blev hon arg som ett bi och skrek av frustration. Precis lagom ofta för att jag inte skulle slumra till.
Nästa gång det händer ska jag nog visa henne den här gamla fina sketchen:
När jag kom hem från jobbet idag satt Elna på golvet i vardagsrummet och lekte. Mattias sa ”Kolla vem som kom Elna!” och hon tittade upp. När hon fick syn på mig sken hon upp som en sol, vände sig om och började krypa åt mitt håll. Hon satsade på betydligt högre fart än hon bemästrar, strandade på magen och låg och sparkade ivrigt med benen samtidigt som hon vinkade med hela armen och skrattade. Mattias lyfte upp henne och kom ut till mig i hallen och jag kramade henne hårt och luktade henne i nacken.
I helgen var Mattias en dålig pappa och reste bort från sin bebis i två dagar. För att döva saknaden har Elna och jag fyllt tiden med massa skoj. I fredags var vi på konsert tillsammans med Karin, Maia Hirasawa och Laleh stod på programmet i Malmö folkets park. Vi började kvällen med picknick i blåsten och alla njöt och var på gott humör. Elna visade sitt nyaste partytrick för Karin, som fick en salivdusch ackompanjerad av pruttljud. När Maia Hirasawa började spela startade Elna en skrikattack av sällan skådat slag, och efter en halv låt fick jag gå ut från konsertområdet med henne. Sedan gallskrek hon i drygt en timma, och inget jag gjorde hjälpte. Någon gång under tiden kom en lite läbbig man och ville köpa ett av Elnas öron, men jag sa att hon inte var till salu och skyndade mig därifrån. I pausen (konsertens, skrikandet tog ingen paus) bestämde vi oss för att åka hem för att se om det skulle lugna Elna, och det funkade för så fort vi bestämt oss slutade hon skrika. Efter lite mat var hon sig själv igen, och vi gick tillbaka precis lagom till att Laleh började spela. Elna satt och mös i bärsjalen en stund innan hon somnade och sov gott hela spelningen. Kanske gillar hon helt enkelt inte Maia Hirasawa.
I lördags kom världens bästa svärföräldrar på besök och Elna fick en massa tid för Farmor-och-Farfars-mys. Jag fick en fantastiskt härlig motorcykeltur med Arne och blev lite sugen på att jobba upp en 30-årskris att bota med MC-körkort. Att bara glida fram i solen och känna vinden i ansiktet, sommardofterna i näsan och farten i maggropen fick mig att vilja stapla klyschor om hur vacker världen är, men jag hejdar mig. Ni slipper fåniga fraser om vallmofält, doften från en grill och den svala skuggan från urgamla träd.
När vi hade vinkat av Eva & Arne igår gick vi ut och plockade fläderblommor och kokade saft. Eller vi och vi, jag skötte plockandet och kokandet och Elna underlättade processen betydligt genom att sova i sin vagn (som för övrigt förvandlats från ligg- till sittvariant i helgen, tjejen har blivit stor!). Sedan hade vi sångstund, och Taube stod på repertoaren. ”Pappa kom hem, för vi längtar efter dig”. Och det gjorde han.
Elna har till min stora glädje börjat intressera sig för böcker. När vi ”läser” för henne tittar hon intresserat på bilderna och verkar tycka det är spännande att det dyker upp nya saker när man bläddrar. Hennes favoritbok är ”På gården”, en liten mjuk bok i plast med bilder av olika djur. Tyvärr har boken visat sig vara av riktigt sopig kvalitet, efter en veckas läsande har färgen flagnat så mycket att de flesta bilderna börjar bli ganska svårtydda. Okej att en fem-månaders-bebis kan vara hårdhänt, men som Karin sa – gör man en bok i mjuk plast får man väl använda färg som tål att sidorna böjs.
En väldigt rolig sak med boken är annars att större delen av texten i den utgörs av information om bokens utgivning – ni vet ISBN-nummer, tryckort och så vidare. Originalets titel är föga oväntat ”On the farm” och man har till och med skrivit ut översättarens namn. Bra jobbat Anette Voigt, du har översatt alla tolv orden (varav fem är titel plus undertitel ”På gården – badbok med skallra”) utan att något av stämningen verkar ha gått förlorat i översättningen!
Sedan en vecka får Elna små smakportioner varje dag. Först fick hon bara potatis flera dagar i sträck, men idag blandade jag i lite morot i moset också. Antingen så gillar hon morot mycket bättre än potatis, eller så råkade morotsintroduktionen sammanfalla med att hon så smått börjar fatta vad man egentligen ska med mat till, för idag svalde hon större delen av sin portion och fick nog i sig ca en matsked. Häftigt att man kan vara så liten att en matsked rotfruktsmos kan vara en stor portion mat. Potatisen har hon mest haft liggande i munnen tills den kommit ut igen via dreglet. Hon verkar i alla fall tycka det är skoj att sitta med vid matbordet och äta på samma sätt som oss andra, hon flinar jättemycket om jag smakar på hennes mos och sedan ger till henne.
Introduktionen av ”riktigt mat” i Elnas liv har gett nyttan med bordstabletter i plast en helt ny dimension…
Natten till sin fyramånadersdag, förra lördagen, bestämde sig Elna för att hon var för stor för att äta mitt i natten. Sen dess har hon sovit hela nätterna, varje natt. Hon somnar runt åtta på kvällen och sover till sextiden – vilket i och för sig känns som mitt i natten vissa dagar, men väl får räknas som morgon. Jag håller tummarna för att det är en ihållande vana och inte en fas hon går igenom.
Inatt blev jag istället väckt av Mattias, som i sömnen staplade grejor på mig. Han måste ha drömt något väldigt skumt, för jag vaknade med en hög bestående av en kudde, tre böcker och två kuvert på magen. Jag skrattade stort åt honom, men håller ändå tummarna för att det inte är en ihållande vana utan en fas han går igenom.
Idag är Elna fyra månader. Hon som för bara ett ögonblick sedan var ett litet knyte som inte gjorde annat än åt och sov är nu en pigg plutt som redan lärt sig massor. Hon kan fokusera blicken och söka ögonkontakt. Hon kan hålla i saker och stoppa dem i munnen. Hon kan gurgla med saliv och kräk. Hon kan luggas hårt i mitt nackhår och med lite tur rycka hår från sin pappas bröst. Hon känner igen och blir glad av de sånger vi brukar sjunga med henne. Hon kan skratta när man kittlar henne. Hon skriker sig till sömns ibland men vaknar oftare med ett leende på läpparna. Hon skiner upp som en sol när hon får syn på någon. Hon rynkar ihop ansiktet när man tvättar henne där. Hon vill vara med och se vad som händer, sitter hellre i bärsjalen än ligger i vagnen. Hon är pratglad och jollrar glatt till svar när någon tilltalar henne. Hon blir trött av att bada. Det roligaste hon vet är att stå och studsa i någons knä. Hon ler med hela ansiktet så att mitt hjärta smälter.
Idag har radarparet Aleryd varit på babysim för första gången. Det var en hit, riktigt mysigt tyckte jag och Elna verkade gilla det också även om hon tröttnade lite innan det var slut. Det var fem andra bebisar i gruppen, 4 flickor och en pojke. Alla flickorna hade tuffa badbyxor i svart, gult, blått och den lille killen hade snygga rosa. Nya könsroller?
Efter en helg med en hel del action för Elna blev babysimmet droppen som fick trötthetsbägaren att rinna över. Hon somnade vid 10 när vi gick därifrån och sedan dess har hon varit vaken i ungefär en och en halv timma sammanlagt (nu är klockan 15.45). En lugn dag för oss med andra ord, skönt!
Imorgon ska Elna få sina första vaccinationer och jag är löjligt nog ganska stressad över det. Jag vet ju att jag har lite lätt (?) fobi för sprutor, men har efter en hel del reserelaterade vaccineringar inte så jobbigt med det för egen del. Nu när det gäller Elna känner jag mig helt plötsligt inte ett dugg lugn, trots att jag inte ens behöver vara med när hon blir stucken. Det är ganska skrämmande och samtidigt otroligt fascinerande hur svagt förnuftets inflytande är över rädslan – jag vet ju att det inte är farligt eller gör särskilt ont att få en spruta men ändå kan jag inte varva ner just nu. Tur för Elna att hon har en pappa med lite coolare inställning som kan gå med henne till BVC imorgon.
