Häromeftermidddagen kom jag hem till en totalt slutkörd Mattias som hade ont i öronen efter att Elna ägnat större delen av dagen åt att vråla för full hals. Inte gnällt, tjutit eller gråtit utan verkligen vrålat med kraftig stämma. Aaaah! Ääääääääh!! Hela dagen. Inte på dåligt humör eller så, men i längden ganska tröttsamt att lyssna på. Vi trodde båda att det bara var ett steg i hennes utveckling, att hon upptäckte sin röststyrka eller nåt. Försökte få henne att vara lite tystare genom att själva prata tyst och lugnt, säga nej när hon hojtade som värst och sådär. Mattias fick till slut sätta i öronproppar när det blev för mycket.
Sen när jag skulle ta på henne pyamas tyckte jag hon kändes lite varm och kollade tempen. Lite för säkerhets skull sådär. Då insåg jag till min förvåning att hon hade nästan 39 graders feber. Vilket hon uppenbarligen lagt en del krut på att berätta för sina totalt oförstående lätt tafatta förstagångsföräldrar. Jag tycker nog hon kunde jobbat lite på paketeringen av budskapet, en gapig bebis verkar ju snarare uppspelt än sjuk. Ett ynkligt gnällande, gärna i kombination med lite trötta blanka ögon och slött kroppsspråk hade definitivt funkat bättre i det här fallet. Men det är klart, man vill ju inte verka gnällig i onödan.
