Såg precis lite på Debatt om manlig amning och killen som helt plötsligt är Sveriges mest kända Ragnar*. Efter programmet undrar jag mest hur folk orkar fortsätta komma dragandes med argumentet som går ut på att feministerna vill att alla ska bli likadana, hur tråkigt det skulle bli och hur vi skulle sluta attraheras av varandra. Hur svårt kan det vara att inse att det är alla förväntningar på hur en kvinna respektive man ska vara som påverkar oss att bli lika, om än i två olika varianter?
Hela poängen med feminism är ju att varje individ ska få möjlighet att utveckla sin fulla potential utan att begränsas av förutfattade meningar om vilka egenskaper en man eller kvinna bör ha. Det gör oss knappast mer lika, bara det att både kvinnor och män kan finnas längs hela skalan så att säga. Alltså kan de riktiga karlakarlarna lugnt få fortsätta att attraheras av klassiskt feminina snyggingar men det kan väl få vara lika normalt med machobrudar som attraheras av fjolliga killar (eller vilken annan konstellation som helst)? Jag slutar aldrig att förundras över vårt enorma behov av att upphöja vårt eget sätt att leva till norm.
Vad är det för fel på tolerans och individens frihet?
* Bara en gissning alltså, kanske t.ex. Ragnar Skanåker är mer känd?
0 svar so far ↓
Det finns inga kommentarer än...Sparka igång saker genom att fylla i formuläret nedan.