Kom innan sommarn är slut

I helgen var Mattias en dålig pappa och reste bort från sin bebis i två dagar. För att döva saknaden har Elna och jag fyllt tiden med massa skoj. I fredags var vi på konsert tillsammans med Karin, Maia Hirasawa och Laleh stod på programmet i Malmö folkets park. Vi började kvällen med picknick i blåsten och alla njöt och var på gott humör. Elna visade sitt nyaste partytrick för Karin, som fick en salivdusch ackompanjerad av pruttljud. När Maia Hirasawa började spela startade Elna en skrikattack av sällan skådat slag, och efter en halv låt fick jag gå ut från konsertområdet med henne. Sedan gallskrek hon i drygt en timma, och inget jag gjorde hjälpte. Någon gång under tiden kom en lite läbbig man och ville köpa ett av Elnas öron, men jag sa att hon inte var till salu och skyndade mig därifrån. I pausen (konsertens, skrikandet tog ingen paus) bestämde vi oss för att åka hem för att se om det skulle lugna Elna, och det funkade för så fort vi bestämt oss slutade hon skrika. Efter lite mat var hon sig själv igen, och vi gick tillbaka precis lagom till att Laleh började spela. Elna satt och mös i bärsjalen en stund innan hon somnade och sov gott hela spelningen. Kanske gillar hon helt enkelt inte Maia Hirasawa.

I lördags kom världens bästa svärföräldrar på besök och Elna fick en massa tid för Farmor-och-Farfars-mys. Jag fick en fantastiskt härlig motorcykeltur med Arne och blev lite sugen på att jobba upp en 30-årskris att bota med MC-körkort. Att bara glida fram i solen och känna vinden i ansiktet, sommardofterna i näsan och farten i maggropen fick mig att vilja stapla klyschor om hur vacker världen är, men jag hejdar mig. Ni slipper fåniga fraser om vallmofält, doften från en grill och den svala skuggan från urgamla träd.

När vi hade vinkat av Eva & Arne igår gick vi ut och plockade fläderblommor och kokade saft. Eller vi och vi, jag skötte plockandet och kokandet och Elna underlättade processen betydligt genom att sova i sin vagn (som för övrigt förvandlats från ligg- till sittvariant i helgen, tjejen har blivit stor!). Sedan hade vi sångstund, och Taube stod på repertoaren. ”Pappa kom hem, för vi längtar efter dig”. Och det gjorde han.

Sönderläst

Elna har till min stora glädje börjat intressera sig för böcker. När vi ”läser” för henne tittar hon intresserat på bilderna och verkar tycka det är spännande att det dyker upp nya saker när man bläddrar. Hennes favoritbok är ”På gården”, en liten mjuk bok i plast med bilder av olika djur. Tyvärr har boken visat sig vara av riktigt sopig kvalitet, efter en veckas läsande har färgen flagnat så mycket att de flesta bilderna börjar bli ganska svårtydda. Okej att en fem-månaders-bebis kan vara hårdhänt, men som Karin sa – gör man en bok i mjuk plast får man väl använda färg som tål  att sidorna böjs.

En väldigt rolig sak med boken är annars att större delen av texten i den utgörs av information om bokens utgivning – ni vet ISBN-nummer, tryckort och så vidare. Originalets titel är föga oväntat ”On the farm” och man har till och med skrivit ut översättarens namn. Bra jobbat Anette Voigt, du har översatt alla tolv orden (varav fem är titel plus undertitel ”På gården – badbok med skallra”) utan att något av stämningen verkar ha gått förlorat i översättningen!

Rösta!

Ni glömmer väl inte att rösta idag? Och vad ni gör, rösta inte brunt.

För mig är valdagen högtidlig, jag minns när jag var liten och fick följa med till min skolas matsal och titta på när mamma och pappa prickades för i röstlängden och lade sina kuvert i lådan. Jag fick vara tyst och lugn och allt kändes väldigt viktigt. Den stämningen har jag kvar nu när jag själv får rösta. Vilken förmån det är att få vara född i ett land där vi får rösta, och våra val inte är spel för galleriet utan faktiskt spelar roll. Idag har jag ny klänning dagen till ära.

Nu ska jag byta min fina valklänning mot joggingkläder och ge mig ut på ett löppass.

sköna kontraster

Nu har jag varit en dålig mamma igen! I fredags lämnade jag familjen hemma och satte mig på tåget till Göteborg för en systerhelg. En hel helg utan sin bebis borde enligt all förhandsinformation innebära ren ångest för varje sund mamma. Innan jag åkte försökte jag hitta information om hur mycket en bebis äter per dygn, för att veta hur mycket mjölk jag borde pumpa ur och frysa in, men allt jag hittade var trådar i diverse forum där större delen av deltagarna skrev att de ABSOLUT INTE!!! skulle lämna en fyra-fem månader gammal bebis hemma (inte ensam då, utan med vuxet sällskap såklart) i ett dygn eller mer. Som tur var fanns det några nyanserade röster som argumenterade för att det inte var så farligt, och eftersom de till skillnad från motståndarna faktiskt hade argument och inte bara versaler att komma med så kände jag mig lugn.

Helgen inleddes med grillning i en park, och vi avnjöt en fantastiskt god tonfisk med bröd och chilikryddad melon-paprika-och-mango-sallad till. Hela lördagen tillbringade vi på klipporna på Hönö, och redan färjefärden dit lockade fram sköna barndomsminnen. Väl framme njöt jag stort av doften på strandängarna som förflyttade mig tjugo år tillbaka i tiden till morfar och mormors husvagn en vecka varje sommar. Väl ute på klipporna njöt jag av sol, bouldering, havsbris, grillspett, skönt sällskap och kokkaffe innan vi tog oss tillbaka till stan – några skrubbsår och  lite bonnabränna rikare. Efter en snabb dusch hann jag och Jenny precis i tid till vår sena restaurangbokning på Basement (rekommenderas!) där vi avnjöt en riktig lyxmåltid. Med finklänning och skitiga naglar, dagens kontrast.

På söndagen inkasserade Mormor sin 75-årspresent från oss, och vi började med att lämna av henne på Sankt Jörgens SPA för en liten kur. Under tiden tog Jenny och jag en joggingtur och sedan kände vi oss lite malplacerade när vi andfådda och svettiga satt och väntade på mormor bland parfymdoftande, nypeelade personer. Efter det bjöd Morfar på fin morsdagsmiddag innan jag tog bussen hem efter den skönaste helgen på  länge. Väl hemma väntade bästa mannen och världens gosigaste bebis med en morsdagspresent, och det kändes såklart bra i hela kroppen att komma hem. Nu sitter träningsvärken efter klättringen som ett smäck och jag ser fram emot sista månaden som riktigt mammaledig full av energi och med nya krafter. Ångesten över att vara borta från familjen  har jag däremot inte märkt av alls.