moderskänslor?

Idag har jag och Elna haft en kanondag på stan, mest strosat runt i solen och haft det gött. Enda smolket i glädjebägaren var en kvinna som kom fram till mig när Elna sov i vagnen. Jag hade nämligen hängt en tunn bomullssjal över sufletten för att skugga Elna så hon slapp sova med solen rakt i ansiktet. Detta gjorde kvinnan orolig och hon kände sig tvungen att gå fram till mig och säga ”Ursäkta, får barnet luft?”. Artig och väluppfostrad som jag är förklarade jag hur tunn och icke vindtät sjalen är och för säkerhets skull visade jag gliporna vid sidorna medan jag försäkrade henne om att det var lugnt. Till slut gick jag därifrån samtidigt som jag tackade henne  för omtanken.

Sedan vällde ilskan upp. Jag blev svinförbannad och ångrade min dumsnällhet. ”Jag skulle ha ställt till en scen” tänkte jag, ”vem tror kärringen att hon är, skulle jag inte ta väl hand om mitt barn?” och andra mindre artiga tankar for runt i huvudet medan jag föreställde mig hur jag sprang ikapp bitchen (som hon vid det laget blivit degraderad till i min värld) och fällde henne med en välriktad spark. Jag har ju ändå gått på box-aerobics. Efter att ha suttit och surat ett par minuter, bitter över att jag inte drog henne i håret åtminstone, sansade jag mig såklart. Hon sa antagligen inte till för att vara dryg, utan för att hon faktiskt var orolig även om det var en aning överdrivet.

Så här i efterhand är jag mest fascinerad över min reaktion – jag blir ytterst sällan så arg som idag och absolut inte för såna småsaker som korkade människor på stan. Är det hormoner som spökar? Eller är det det här som är moderskänslor?

Lite undrar jag också vad hon trodde jag skulle svara på frågan som hon formulerade den…

- Ursäkta, får barnet luft?

- Nä, men hon är ändå inte så förtjust i det.

nervös

Imorgon ska Elna få sina första vaccinationer och jag är löjligt nog ganska stressad över det. Jag vet ju att jag har lite lätt (?) fobi för sprutor, men har efter en hel del reserelaterade vaccineringar inte så jobbigt med det för egen del. Nu när det gäller Elna känner jag mig helt plötsligt inte ett dugg lugn, trots att jag inte ens behöver vara med när hon blir stucken. Det är ganska skrämmande och samtidigt otroligt fascinerande hur svagt förnuftets inflytande är över rädslan – jag vet ju att det inte är farligt eller gör särskilt ont att få en spruta men ändå kan jag inte varva ner just nu. Tur för Elna att hon har en pappa med lite coolare inställning som kan gå med henne till BVC imorgon.

förresten

…det här skulle kunna vara det finaste på hela Internet just nu.

Happy days

Öl på uteservering, bebispussar, promenader i solen, hänga länge på stan, glass, påsklamm – både levande och på tallrik, joggingtur bland blåsippor, raukar i dimma, antydan till solbränna på nosen, lite mer glass, påskägg, saffranspannkaka, bra bok, glad Elna.

Just nu leker livet

uteliv

I fredags inledde jag och Elna helgen med ett skönt promenadmarathon i solen, först en sväng med Karin och sedan en med våra grannar Sofie & lille Elliot. Dagen avslutades med spelkväll (givetvis med promenad fram och tillbaka).

I går hängde hela familjen utomhus nästan hela dagen, frukost på balkongen, träning och sedan en lång promenad och gigantiska glassar i solen. På kvällen rymde jag till Malmö och A Camps spelning tillsammans med Karin. Konserten överträffade mina höga förväntningar och bredvid mig satt en man som luktade som om han hade tillbringat dagen på ett hamburgerhak i hopp om att bota sin bakfylla. Ni vet som det luktar i sovrummet morgonen efter ett glas vin och tre öl för mycket toppat med en halväten kebabtallrik som sängkamrat. Det har så klart aldrig hänt mig, men man har ju hört… Sen gick vi (Karin och jag alltså, mannen bredvid följde inte med) ut och drack öl och hade det gött.

Lyxigt och skoj var det i alla fall att vara ute utan bebis för en kväll och jag hade varken hemlängtan eller dåligt samvete som jag har hört att mammor ska ha när de lämnar sina barn även om det är tillfälligt. På återträff med vår föräldragrupp var barnmorskan och de andra mammorna rörande överens om hur tomt det kändes att vara ifrån sin bebbe om så bara för en kort sväng till mataffären. Jag var tyst och skämdes lite för att jag inte orkade säga emot. Så länge det inte blir varje kväll ser jag bara fördelar med att pausa lite från familjelivet. Men så är jag förmodligen en lite sämre mamma

Idag har vi hämtat vår dagliga dos av frisk luft ute i  Skrylle. Härligt att vara ute i skogen lite, nu är jag skönt trött och längtar efter att ta igen nattens missade sömn. En tupplur på soffan kanske?

Modiga som vi är tog vi höger, men hittade hem ändå.

Ett halvår och en bebis senare…

I onsdags blev springet i benen för mycket och jag gav mig ut på mitt första löppass sedan september. Det var fantastiskt härligt, jag har verkligen längtat efter att komma igång! Att solen strålade gjorde det ju inte precis sämre. Tempot och sträckan var inte särskilt imponerande, knappt 4 kilometer på drygt 23 minuter, men jag är supernöjd ändå. Nu är det bara att jobba på mot årets träningsmål – en mil på under 50 minuter. Det är absolut inom räckhåll.

sovmorgon

Idag när Mattias gick till jobbet låg jag och Elna kvar i sängen en stund. Det är inget ovanligt, nästan varje dag ligger vi och slumrar (jag) och leker (Elna) en halvtimma-timma eller så innan vi går upp runt nio. Idag somnade vi båda djupt, och jag vaknade inte förr än klockan tio. Så skönt! Elna sov fortfarande, så jag passade på att äta frukost och läsa tidningen i lugn och ro. Sedan skrotade jag runt en stund, tyckte inte det var någon idé att börja med något eftersom Elna borde vakna vilken sekund som helst. Sen läste jag tidningen lite mer, pratade med Mormor i telefon, tittade till Elna ungefär tusen gånger, andas hon verkligen? Tillslut vaknade hon – klockan halv tolv. Som värsta tonåringen…