Elnas sociala framsteg

Elna lär sig nya saker hela tiden, hon verkar vara inne i en händelserik period nu. Det började med att hon lärde sig gurgla, helst med en lagom mängd kräk i munnen för det rätta ljudet, och hon blir överförtjust om man härmar henne. Jag har väldigt skoj åt att lyssna på henne och Mattias som gurglar växelvis i badrummet (skötbordet är en favoritplats för att utöva den nya färdigheten) tills Elna tjuter av glädje och Mattias berömmer henne med den söta ljusa rösten han bara har när han pratar med sin lilla bebis.

I förra veckan så lärde jag henne vad en uteservering är när Ulrika och jag parkerade våra barnvagnar utanför ett av haken på Lilla torg och njöt av vårens första soliga lunch. Elna fattade galoppen och låg nöjt och sov i sin vagn nästan hela tiden – underbart för mig!

Efter det lyckade försöket tog jag i tisdags mod till mig och lämnade henne ute på stan på egen hand för första gången – någon gång måste hon ju ändå lära sig. Jag var och fikade med Anna och inspirerade av en, av barnets storlek att döma, mer rutinerad mamma lämnade vi Elna utanför fiket och så satt vi vid fönsterbordet och kikade ner på henne i vagnen. Hur smidigt som helst! När hon började fäkta och röra sig tog jag in henne och satte henne i knät, och då passade hon på att visa att hon precis lärt sig att hon kan fånga andras uppmärksamhet och få dem att le. Med små jollranden och leenden flirtade hon järnet med Anna och var hur gullig som helst. Hon blir jättenöjd så fort man ler tillbaka, och igår charmade hon brallan av sig själv via badrumsspegeln. Tänk hur kul det kan vara att flina och räcka ut tungan åt sin och mammas spegelbild! Denna veckan har hon dessutom lärt sig att fika på balkongen och att fira våffeldagen, så snart är hon en fulländad latte-bebis.

Vårfint på Gamla kyrkogården i Malmö

vårkänslor

Igår när jag och Elna var ute på promenad kändes det verkligen att våren är på väg. Torra cykelbanor och en sol som faktiskt värmer och gör att jag bara måste gå lite längre än jag tänkt, trots att jag svettas i mössan som jag behåller på för att dölja det okammade håret. Underbart! Idag är det grått men jag tänker ändå gå och frysa i min vårjacka. Så det så.

Berliner-mauer

Jag satt och letade efter ett gammalt e-mail och råkade hitta den här länken som jag sprang på för länge sedan, men hade glömt bort. http://www.berlinermauer.se/

Så fantastiskt roligt! Sidan drivs av en svensk kvinna som är gift med berlinmuren. Jag vet att man inte ska skratta åt avvikande personer eller göra sig rolig på andras bekostnad men ibland är det omöjligt att låta bli.

”This is my husband. His name is the Berlin Wall and he was born on August 13, 1961. I expect you’ve heard of him; he is quite a celebrity. He lives in Berlin. [...]  My husband’s job was to divide East and West Berlin. He is retired now.”

Elna med gubbfrillan

När Elna föddes hade hon ganska tunt kort hår på hjässan (med bebismått mätt, jämfört med en vuxen skulle ordet ”ganska” vara helt överflödigt och snarare bytas mot extremt eller till och med sjukligt), lite tjockare bak på huvudet och i nacken en lite längre tuss som förde tankarna till Tjeckien och en framtida hockeykarriär. Nu har hon ägnat drygt sju veckor åt att målmedvetet gnida huvudet mot diverse underlag för att skava bort håret upptill och baktill på huvudet. Till slut lyckades hon, och numera återstår endast en rand av hår som går från öra till öra bak i nacken. En riktig flint har hon fått till, och jag misstänker att hon tagit intryck av sin moster som hos frisören för drygt tjugo år sedan fick frågan hur hon ville bli klippt. Svaret var självklart:

”Som Morfar [stora idolen, då som nu] – utan lugg.”

Nu väntar vi bara på att Elna ska spara ut till en flott comb-over (något min kära Morfar aldrig har generat sig med ska tilläggas).