”Hon pratar lite som du – alltså hon pratar inte skånska.” Så fick jag en person beskriven för mig häromdagen… Jag visste såklart direkt vem det var, en av alla 8 miljoner (eller vad det kan vara) svenskar som har en annan dialekt och därmed tydligen låter ungefär som mig.

Bebisar – ett opium för folket?

Min blogg har blivit ganska tyst sedan Elna föddes för drygt en månad sedan. Att ta hand om en bebis tar en hel del energi har jag märkt. De senaste dagarna har skrivlusten kommit tillbaka, men jag har samtidigt drabbats av lite prestationsångest. Efter en liten paus vill jag ju gärna komma tillbaka med ett extra läsvärt inlägg. Jag har bland annat texter på gång om hur det känns att bli det kommersiella villebråd man förvandlas till när man får barn, och om bittra barnmorskor som ville styra och ställa våra första dagar som föräldrar. Jag filar i huvudet på roliga och skarpa formuleringar, men får inte ro att skriva ner något. Å andra sidan, vad spelar det för roll när världens finaste tjej helt plötsligt börjat bjuda på små underbara leenden då och då? All frustration rinner av på ett ögonblick och inget  annat än min goding till bebis spelar någon roll. Hon har helt klart en pacificerande effekt på mig…

För övrigt kan jag rapportera vi har haft otrolig tur och fått en Elna som är glad och nöjd nästan hela tiden, sover gott på nätterna och är allmänt enkel och mysig att ha att göra med. Hon äter ordentligt och växer så det knakar, har redan hunnit med en turné bland släktingar och har dessutom överlevt sin första skidsemester utan köldskador eller brutna ben. Allt går över förväntan med andra ord, och vi mår fint hela familjen.