Att bestämma vad ens lilla bebis ska heta är inte helt lätt. För oss gick det ganska smärtfritt – tack Elna för att du inte är en pojke 
– och processen började redan när vi gifte oss och valde att behålla våra olika efternamn. Jag ville från början att vi skulle ta ett gemensamt efternamn (mitt), men var inte riktigt beredd att byta Aleryd mot Thorén. Mattias, som inte heller ville byta, tyckte gott att vi kunde ha olika, men då drämde jag till med mitt bästa argument: ”Om vi inte kan komma överens nu, hur ska vi bestämma vad våra eventuella barn ska heta?” Det hela slutade med att vi bestämde att vi två skulle heta som vi alltid har gjort och våra, då framtida, barn skulle få heta Aleryd. En kompromiss som vi båda var rätt nöjda med tror jag. Alltså fick Elna sitt efternamn redan för drygt två år sedan kan man säga.
När det kom till förnamn kändes det lite svårare, särskilt pojknamn hade vi väldigt svårt att komma på. Flicknamn hade vi flera förslag på, och någon gång i höstas var vi ganska säkra på att bebisen skulle få heta Elna om hon var en hon. Mot slutet av graviditeten började jag bli smått irriterad på Mattias som inte riktigt verkade bry sig om att komma på ett pojknamn, och mina förslag dög såklart inte. När Elna väl var född avslöjade han att han vid andra ultraljudet trott sig se att det var en flicka på gång, så han var ganska säker på att vi inte skulle behöva ett pojknamn. Den lilla hemligheten hade han sedan gått och klämt på i ungefär två månader.
Häromdagen fyllde vi så i skatteverkets blankett för att registrera Elna som Elna Linnéa Aleryd i folkbokföringsregistret och då kändes det helt plötsligt väldigt allvarligt. ”Om vi skickar in det här nu så heter hon verkligen så, förmodligen hela livet”, tänkte jag och darrade lite på handen när jag ansträngde mig noga för att inte stava fel. Jag började samtidigt tycka lite synd om Mattias som inte fick sitt efternamn representerat, och erbjöd mig generöst att kryssa för det som mellannamn åtminstone. Mattias, som tycker det är bäst att ha så få namn som möjligt i passet, avböjde och bedyrade att det kändes fint med Aleryd. Så stoppade vi blanketten i ett kuvert och la det i hallen för att posta vid tillfälle.
Strax därefter kom vi på att om vi gav Elna ytterligare ett förnamn med N som första bokstav så skulle hennes initialer bli ELNA. Det hade ju varit rätt så coolt, nästan som Ola Salo, så vi började genast spåna på ett tredje förnamn. Mattias kom på Niklas, men det skulle svenska staten aldrig godkänna på ett flickebarn, och min hjärna hakade upp sig på Netsy-Betsy som min mamma kallades som liten. Inget av alternativen kändes helt perfekt, och eftersom vi ändå redan hade slickat igen och frankerat kuvertet lät vi det vara. Igår postade Elna och jag brevet under en av våra promenader, så nu finns ingen återvändo.
I förrgår kom vi hem från BB, och nu pustar vi ut efter några omtumlande dygn med fumliga blöjbyten och barnmorskor som oprovocerat nöp mig i brösten, med gråt och tandagnisslan som följd.
