mammaledig?

Igår jobbade jag min sista dag och nu är jag alltså mammaledig. Oj vad konstigt, men skönt! Kommer nog sakna jobbet lite, framförallt mina goa arbetskompisar. Samtidigt är det jätteskönt att få vara hemma och vila lite, och faktiskt också att komma ifrån allt stök med omorganiseringar och uppsägningar på jobbet. Förhoppningsvis hinna skifta fokus till Loa-Larsa innan han/hon tittar ut.

Sedan kan jag såklart inte låta bli att reta mig lite på associationerna som kommer med ordet mammaledighet . Lattemorsor som hänger i köpcentrum med sina kulörta barnvagnar av senaste modell och uppfyller alla normer och förväntningar som kommer med moderskapet. Stress med tunga kassar, snoriga griniga ungar, tvätt, kladd och trötthet. Pappaledighet däremot – busa och hitta på roliga saker med pigga barn, kolla på fotbolls-VM och vara borta lagom länge från jobbet för att inte halka efter i karriären. Fin kille som tar ansvar och bryr sig om familjen. Självklart är verkligheten inte så, men orden har definitivt olika konnotation trots att enda skillnaden borde vara könet på den som är ledig från jobbet. Jag tror jag ska gå in för att vara pappaledig.

Förutsättningarna för en lugn och mysig december kunde i alla fall inte varit bättre – på min födelsedag i torsdags fick jag massa presenter att roa mig med. Böcker, pysselkit, godis, väldoftande julte, sudokutidning, TSOOLs nya skiva (24 spår med ren musikglädje från götet), pengar till kamerastativ och inte minst en fin liten laptop så att jag kan ligga i soffan när jag surfar och bloggar. Smidigt som sjutton att ha den på magen, tills kotten där inne börjar leva loppan så att tangentbordet hoppar =) Tack alla som kom ihåg mig på födelsedagen! Och ja – jag inser givetvis det orättvisa i att jag tappar vår gemensamma (fast från början bara Mattias, vad hände?) laptop i golvet så att skärmen går sönder och sedan får en ny som bara är min. Min älskling är bra fin han!

Nu – dags att adventspynta lite!

hej

Igår länkade jag hit ifrån min facebookprofil, och helt plötsligt verkar några vänner ha tittat in. Käraste Johan har till och med lämnat spår =) Kul att någon vill läsa, hoppas bara jag inte får skrivkramp nu. Det är liksom enklare att vara pretto eller personlig när nästan ingen läser. Innan igår skrev jag lite mer hemligt och hade bara gett länken i smyg till systeryster och kusin Linni. I alla fall, jättekul att ha er här i mitt eget hörn av Internet. Välkomna in, ledsen att jag inte har någon pampig inflyttningsfest med snittar och bubbel. Skyller på att jag är tjock och trött.

min älskling har ett hjärta av snö

Eller i alla fall stor plats för snö i hjärtat. Igår log jag stort åt de optimistiska barn som visste att ta vara på årets kanske enda pulkachans i Lund. Trots att snön inte är djupare än att grässtråna sticker upp var det många tappra som tog fram pulkorna igår. Idag fick jag istället börja dagen med att le ännu större åt Mattias, som inte kunde låta bli att ge sig ut med skidorna. Nästan en mil körde han mellan cykelbanan och bussfilen bakom vårt hus. Snacka om entusiasm!

För övrigt kunde helgen knappast varit bättre – sol, snö, fantasktiska svenska insatser i världscupspremiären i Gällivare, lussebullsbak, promenader och snart brädspel hemma hos goda vänner.

att gå långsamt

Idag när jag långsamt gick hem från jobbet slog det mig hur mycket vänligare världen känns i ett lågt tempo. I vanliga fall går jag alltid fort, men de senaste veckorna har jag vaggat fram i maklig takt. Och helt plötsligt lägger jag märke till min omgivning. En borttappad vante som någon har tagit sig tid att trä upp på en stolpe för att öka chansen för ägaren att hitta den. Små envisa nypon som lyser rött i en höstgrå värld. Fotspår tätt tillsammans i snön. Det är som att det finns en hemlig klubb bland oss långsamgående. Vi har tid att möta varandras blickar, le och kanske nicka lite eller till och med utbyta en enkel fras. ”Det är glashalt idag.” ”Ja, det gäller att gå försiktigt.” Och så mycket skönare livet är om man möter sina medmänniskor. Det spelar ingen roll att jag aldrig kommer se den söta damen med grå basker och svart hund igen, hon gjorde min dag lite gladare med sitt hjärtliga leende.

Och så snön, den första för vintern, som gör allt lite mer magiskt.

I’m in heaven

Att vara gravid påverkar verkligen hela kroppen. En biverkning man kan få är att bli täppt i näsan. Det har jag blivit. Löjligt täppt i näsan. På apoteket fick jag för ett par veckor sedan rådet att använda nässpray med saltlösning för att lindra besvären. Det hjälpte inte ett dugg, och efter att ha snutit näsan rödare än Rudolfs och knappt sovit något inatt så gick jag till apoteket igen i eftermiddags och bad om nåd. Om inte annat för mina stackars kollegors skull, att sitta i kontorslandskap och snörvla är ingen höjdare. Stör jag minst om jag snyter mig vid skrivbordet eller reser mig upp och springer till toa ungefär var tionde minut? Nu har jag tagit en slemlösande tablett och snortat lite gammal hederlig Nezeril och känner mig som en ny människa. Att andas genom näsan är sjukt underskattat. Och så sägs det att vi åttiotalister är bortskämda.

Inget ofött barn kom till skada under ovanstående drogbruk – barnmorska, apotekspersonal och läkemedelsbolag är överens om att inga risker föreligger vid normalt bruk av nämnda förkylningspreparat i samband med graviditet.

goda nyheter

Forskare vid Umeå Universitet har enligt DN.se kommit fram till att par som lever jämställt har större chans att hålla ihop länge. 36.000 par som 1993 fick sitt första barn har studerats, och bland de familjer där föräldrarna delat på föräldraledigheten och hushållsarbetet har färre separerat än bland övriga par. Argument som ”visst är det bra om pappor också är hemma – men för vår familj skulle det inte ha funkat” känns helt plötsligt inte lika relevanta. Det är inte bara för medmänniskorna, framtiden och samhället som vi bör kämpa för jämställdhet – vi tjänar på det rent privat som individer också. Om nu någon trodde något annat.

Mina egna högst oventenskapliga studier av personer i min närhet har dessutom kommit fram till att i heterorelationer där de traditionella könsrollerna efterlevs i stor utsträckning så verkar man inte leva lika nära varandra, man delar inte riktigt på livet och vardagen på samma sätt. Man förväntar sig liksom inte att kunna förstå varandra särskilt väl, utan räknar helt enkelt (undermedvetet?) med att det finns saker man aldrig kommer förstå om sin partner – med hänvisning till att män och kvinnor fungerar olika. I de relationer där paret verkar stå varandra ”extra nära” däremot verkar könsroller knappast finnas på kartan. Man ser varandra som individer utan att mappa sin uppfattning om den andra mot en mall för hur en tjej respektive kille ”är”. Jag är övertygad om att det är ett sundare sätt att förhålla sig till den man lever med. Till alla andra också för den delen.