söndagstankar

Igår: Möblera om, röja, fixa hemma.”Jag lyfter älskling, du borde inte…” ”Men den här är så lätt, den klarar jag”. Sedan utmattad framför TVn med värk i bäckenets fogar. Svårt att stoppa i tid och tänka på att jag inte orkar som vanligt.

Idag: Långsamma steg, läsa tidningen länge, sitta vid skrivbordet som fått ny plats med utsikt över höstlöv och blåst. Lättare att andas, mer utrymme för tankar med mindre skräp i hörnen. Positiv energi, vila och återhämtning.

Funderar på föräldraskap, att vara Förebild. Stora, lite skrämmande ord. Hur M och jag beter oss mot varandra blir plötsligt ännu viktigare. Vår relation är inte riktigt bara vår längre. Vill ha utrymme för att säga vad som helst, men samtidigt – hur påverkar det jag säger honom? Hur påverkar vi varandras självbild? Undviker i tanken ”du gör alltid…”, ”du är alltid så…”. Vågar lita på att kärleken, lusten och glädjen lyser igenom och väger över den irritation och trötthet som ju också är en del av vardagen. Vill inte ha någon kladdig, påklistrad och falsk perfektion. Vänder och vrider, några varv för mycket, men landar i att känna lugnet. Det ordnar sig, såklart.