Yes!

I lördags klarade jag och kära syster av den sista delen i klassikerhalvan, nämligen lidingöloppet 15km. Med tanke på att jag varit gravid på tre av de fyra momenten är jag extra stolt över min prestation! Sedan svider det ju mindre att få stryk av lillsyrran när jag har en så bra ursäkt Nu är det dags att lägga löparskorna på hyllan ett tag och fokusera på mer skonsamma motionsformer. Jag är så tacksam över att jag har fått må bra hittills under graviditeten så att jag kunnat röra på mig mycket och hålla kroppen stark och frisk!

Har inte råd?

Fotbollsfrun Malin Wollin skriver i aftonbladet om den ojämlika fördelningen av föräldraledighet, och hävdar att det finns gott om mammor som gärna vill ha hela ledigheten för sig själva. Det är inte direkt några revolutionerande nyheter Wollin presenterar, men det tål att sägas många gånger. Folk skyller på amning, ekonomi och allt möjligt för att slippa erkänna att de innerst inne är rätt nöjda med könsrollerna. Åtminstone så länge de får gnälla lite och sucka med tjejerna på jobbet om hur de tar hand om sina barn OCH män.

Kommentarerna till artikeln handlar i stor utsträckning om just ekonomi: eftersom män tjänar mer än kvinnor förlorar man för mycket på att pappan är hemma.  Signaturen ”Beskt”, 38 år skriver

”Jag är övertygad om att när papppor får samma % andel av sin lön i ersättning så man inte behöver halvera sina inkomster för att vara hemma, då kommer du få se många pappor hemma. Tror det till största delen är ett ekonomiskt problem faktiskt, hoppas det i alla fall.”

Alltså, ursäkta ordvalet, men detta är sån jäkla bullshit! De ”stackarna” som inte får samma procent av sin lön när de är pappalediga är ju höginkomstagarna! Sedan när blev det legitimt för dem att gnälla om ekonomiska problem? Föräldraförsäkringen fungerar som bekant så att man får 80% av sin lön upp till 10 basbelopp per år, i år alltså 10×41000 kr (www.forsakringskassan.se), vilket motsvarar en månadslön på drygt 34 000 kr. Åttio procent av 34 000 är ca 27 300, vilket nog får ses som en helt ok månadsinkomst före skatt. Dessutom är det ju knappast förbjudet att spara lite för att täcka inkomstbortfallet, de allra flesta vet ju några månader i förväg att bebisen är på väg.

Givetvis finns det familjer där det faktiskt blir ekonomiskt tufft när den som tjänar mest är hemma, men det är nog inte så ofta det är familjer där den ena föräldern tjänar över 34 000. I fallen med höginkomstagare tror jag det handlar mer om att man skaffat sig höga levnadskostnader som man inte vill göra sig av med. Det handlar alltså om val och prioriteringar, för man väljer faktiskt själv hur man vill bo (dyrt och fint), att ha bil (dyr såklart, stora nya bilar är ju trots allt säkrare – för barnens skull), vilka kläder/prylar/viner man köper och hur ofta. Och så vidare. Det går att leva med barn i en hyresrätt, cykla till dagis och ta tåget till mormor. Semestern måste inte gå till all-inclusive-svennefamiljestället i Thailand. Jag är helt övertygad om att vissa inte ser valen som leder till att de inte tycker sig ha råd att vara pappalediga som just val. De följer ju bara normen, och normalt är ju bra. Eller?

Nej, sluta gnälla och gömma er bakom fåniga ekonomiska argument säger jag. Sverige har ett otroligt förmånligt system med föräldrapenning, vilket gör att alla vi som jobbar och har ok lön faktiskt har möjligheten att ställa oss frågan om vad som är viktigast – Att ta den unika chansen att vara hemma med våra barn eller att följa svenssonnormen för vad som är ett juste liv med villa, bil, semester & prylar?

Modern konst?

Hur mycket jag än önskar att detta är en bild av något obskyrt konstverk (lite vackert är det väl?) så är det tyvärr inte fallet. Nej, fotot föreställer skärmen på vår laptop som jag klantigt nog tappade i golvet häromdagen. Ganska oanvändbar. Kanske kan sälja bilden som konst, och tjäna ihop till en ny dator?

finns det något skönare…

…än att efter en otroligt lugn och skön lördag – med långfrukost i solen, planlöst strosande på stan, god och nyttig middag – krypa upp i soffan med en bra bok, en stor kopp te och vetskapen om att imorgon är ytterligare en helt ledig skön dag?

Killkompis?

En fundering, varför säger man killkompis respektive tjejkompis om sina vänner av motsatt kön?

Jag har tänkt på det ett tag, och min högst ovetenskapliga statistik säger mig att de flesta faktiskt nästan utan undantag preciserar könet när de pratar om kompisar av motsatt kön, men mycket sällan när de pratar om någon med samma kön som de själva. ”Jag var och fikade med en tjejkompis igår, och hon berättade om när hon råkade hamna i en tropisk storm på sin semester…” (Påhittat exempel, sagt av lika påhittad KILLkompis). Varför poängtera personens kön? Det är inte relevant för berättelsen, och om det skulle vara det så får lyssnaren ändå reda på att det är en person av kvinnligt kön så snart ett personligt pronomen dyker upp.

Vilket är en annan intressant tråd, tänk vad fint att ha ett språk utan könsspecifika personliga pronomen, alltså ett enda ord för han och hon. Men det går ju inte!? Jodå, och det finns flera språk som inte skiljer på hon och han i tredje person singular, bland annat koreanska klarar sig utmärkt utan denna nyans. Jag borde kanske bli en av dem som skriver hen/en/henom?

I alla fall, jag har för egen del börjat tänka noga på att inte säga killkompis om mina vänner av manligt kön, och insett det lustiga att de jag pratar med nästan alltid utgår ifrån att det är en tjej jag pratar om ifall jag säger ”Jag ska hälsa på en kompis i Göteborg i helgen.” Är det alltså så att de flesta har så mycket fler kompisar av det kön de själva tillhör att det nästan är självklart att man pratar om någon av samma kön när man bara säger kompis? Eller är det kanske så att vi gärna vill framstå som en tuff tjej/fin kille genom att visa att vi har kompisar som inte har samma kön som vi? Eller ser folk på olika sätt på sina kompisar baserat på vilket kön kompisarna har? Förväntar vi oss också olika slags relationer till våra kompisar beroende på vilket kön de har? Borde vi inte i så fall kunna utgå ifrån dem som individer istället? Eller snurrar tankarna bara några varv för mycket i min hjärna?

ekoshopping

Idag upptäckte jag att Indiska har börjat sälja en eko-kollektion. Förmodligen för evigheter sedan, jag är sååå efter – men hey, detta är ingen modeblogg och eftersom jag varken är gymnasietjej eller mammaledig har jag inte tid att springa på stan varje vecka. I alla fall, bland de slappa batikfärgade stortishorna hittade jag den här superfina klänningen i otroligt mjuk och skön bomull.

Bekväm över en tjock gravidmage också, trots att det inte är mammamodell. Tyvärr fanns den inte kvar i min storlek, men jag ska se om jag hittar den i en annan butik.

När jag ändå är inne på shopping kan jag passa på att tipsa om sköna tighta mammalinnen, som framhäver magen fint, i oeko-tex-certifierat material på vero moda.

Kille i klänning?

För ett tag sen läste jag den här krönikan på alltombarn.se, och jag måste bara skriva att jag håller med! Bland kommentarerna upprörs såklart vissa av att föräldrar ”bidrar till att deras barn blir mobbade” genom att låta dem klä sig könsöverskridande. Någon skriver till och med:

”Skriv gärna upprörda kolumner om detta, min son kommer inte läsa dem; han kommer vara upptagen med att trycka ner din sons ansikte i geggan bakom buskarna på skolgården. Antar att det är ok för dig? Det är ju du som orsakat det.” (Huggo ons 20 aug 2008, 01:52)

Alltså, det är klart jag fattar att det finns människor som har svårt att se bortom normer och är rädda för allt som inte är som de är vana vid, men allvarligt talat? Hur kan man tycka det är viktigare än att lära sina barn att möta andra med tolerans och respekt? Det kan jag bara inte förstå.

Jag kanske inte kommer klä min eventuella son i rosa klänning men när mitt barn blir tillräckligt gammalt att välja själv vill jag försöka låta honom/henne göra det så långt det är möjligt. Även om det betyder att jag får stå ut med en sockersöt prinsessperiod, något jag helst slipper oavsett om barnet har snopp eller inte . Framförallt hoppas jag att jag aldrig någonsin kommer att acceptera att mitt barn beter sig illa mot någon på grund av en så ytlig sak som hur personen är klädd.