Såg lite på något samhälls- eller debattprogram i SVT igår om den beklämmande debatten om de ensamkommande flyktingbarn som Malmö stad som bekant hyrt in på ett vandrarhem i Hököpinge, till bybornas stora förtret. Det visades ett klipp från ett protestmöte som ägde rum nyligen, där ”vanligt folk” fick komma till tals.
En kille berättade att han precis köpt en nybyggd lägenhet i närheten av det aktuella vandrarhemmet, och nu var han förbannad över att om han skulle vilja sälja den så skulle den ju vara mycket mindre värd sedan han blev granne med några tonårskillar som nyss kommit till Sverige. Han tyckte att någon borde kompensera honom för det.
Alltså, jag har aldrig tyckt att det finns några särskilt bra argument mot invandring, men det här är ju sjukt. Hur osolidarisk kan man vara egentligen? ”Nä, men alltså, jag fattar att det här är barn & ungdomar som har vart med om hemska trauman, men de kan ju faktiskt inte bo här, då riskerar jag att förlora hundratusen. Skicka hem dem istället.” Hur blev det så här?
Det är ju inte precis någon överraskning att Hököpinge ligger i Vellinge kommun som, om jag förstått saken rätt, aldrig tagit emot en enda asylsökande.
Häromeftermidddagen kom jag hem till en totalt slutkörd Mattias som hade ont i öronen efter att Elna ägnat större delen av dagen åt att vråla för full hals. Inte gnällt, tjutit eller gråtit utan verkligen vrålat med kraftig stämma. Aaaah! Ääääääääh!! Hela dagen. Inte på dåligt humör eller så, men i längden ganska tröttsamt att lyssna på. Vi trodde båda att det bara var ett steg i hennes utveckling, att hon upptäckte sin röststyrka eller nåt. Försökte få henne att vara lite tystare genom att själva prata tyst och lugnt, säga nej när hon hojtade som värst och sådär. Mattias fick till slut sätta i öronproppar när det blev för mycket.
Sen när jag skulle ta på henne pyamas tyckte jag hon kändes lite varm och kollade tempen. Lite för säkerhets skull sådär. Då insåg jag till min förvåning att hon hade nästan 39 graders feber. Vilket hon uppenbarligen lagt en del krut på att berätta för sina totalt oförstående lätt tafatta förstagångsföräldrar. Jag tycker nog hon kunde jobbat lite på paketeringen av budskapet, en gapig bebis verkar ju snarare uppspelt än sjuk. Ett ynkligt gnällande, gärna i kombination med lite trötta blanka ögon och slött kroppsspråk hade definitivt funkat bättre i det här fallet. Men det är klart, man vill ju inte verka gnällig i onödan.
Som ni vet så är Elna rätt så förtjust i böcker. Numera klarar hon med lite hjälp att bläddra fram och tillbaka i böcker av kartong och det är en av hennes favoritsysselsättningar för tillfället. När jag läser sagor för henne händer det att hon tar över totalt och sitter och bläddrar fram och tillbaka samtidigt som hon säger ”a-wek-aweka-wek, aah gah dada..”. Som om hon läser högt för mig ungefär.
Igår morse gick Mattias hemifrån tidigt och eftersom jag var lite trött efter en kul kväll på stan (tack Karin!) lät jag Elna sitta hos mig i sängen och läsa. Hon var nöjd och glad så länge hon kunde bläddra, men när hon kom till slutet (eller början) av boken och stängde den så lyckades hon inte öppna den igen. Varje gång det hände blev hon arg som ett bi och skrek av frustration. Precis lagom ofta för att jag inte skulle slumra till.
Nästa gång det händer ska jag nog visa henne den här gamla fina sketchen:
Såg precis lite på Debatt om manlig amning och killen som helt plötsligt är Sveriges mest kända Ragnar*. Efter programmet undrar jag mest hur folk orkar fortsätta komma dragandes med argumentet som går ut på att feministerna vill att alla ska bli likadana, hur tråkigt det skulle bli och hur vi skulle sluta attraheras av varandra. Hur svårt kan det vara att inse att det är alla förväntningar på hur en kvinna respektive man ska vara som påverkar oss att bli lika, om än i två olika varianter?
Hela poängen med feminism är ju att varje individ ska få möjlighet att utveckla sin fulla potential utan att begränsas av förutfattade meningar om vilka egenskaper en man eller kvinna bör ha. Det gör oss knappast mer lika, bara det att både kvinnor och män kan finnas längs hela skalan så att säga. Alltså kan de riktiga karlakarlarna lugnt få fortsätta att attraheras av klassiskt feminina snyggingar men det kan väl få vara lika normalt med machobrudar som attraheras av fjolliga killar (eller vilken annan konstellation som helst)? Jag slutar aldrig att förundras över vårt enorma behov av att upphöja vårt eget sätt att leva till norm.
Vad är det för fel på tolerans och individens frihet?
* Bara en gissning alltså, kanske t.ex. Ragnar Skanåker är mer känd?
När jag kom hem från jobbet idag satt Elna på golvet i vardagsrummet och lekte. Mattias sa ”Kolla vem som kom Elna!” och hon tittade upp. När hon fick syn på mig sken hon upp som en sol, vände sig om och började krypa åt mitt håll. Hon satsade på betydligt högre fart än hon bemästrar, strandade på magen och låg och sparkade ivrigt med benen samtidigt som hon vinkade med hela armen och skrattade. Mattias lyfte upp henne och kom ut till mig i hallen och jag kramade henne hårt och luktade henne i nacken.
Reclaim Rosengård sas vara en demonstration för rosengårdsbornas rättigheter, bl.a. till högre standard i sina bostäder, men tillställningen möttes av massivt motstånd från just rosengårdsborna. Jag förstår dem. Vem skulle inte bli förbannad om bortskämda ungar från finförorten kom och berättade att den lokala bostadssituationen är kass? Som om de som bor bland kackerlackor och mögel inte redan märkt det. Som om det skulle bli bättre av att någon annans barn kommer och kastar sten på poliser. Följande klipp ur sydsvenskan säger det mesta:
– De kommer hit och ställer till problem och vi vill inte ha dem här. Det blir bara en massa våldsamheter som ger Rosengård dåligt rykte. De kan väl ha sina fester hemma i Limhamn, säger Mohammed Aburid och undrar varför Reclaim-deltagarna är maskerade.
Hans vän Ali Finjan instämmer.
– De vill bara sabba och förstöra. Jag hoppas aldrig att de kommer hit igen. Vi vill ha det lugnt och vi är glada för att polisen är här, säger han.
Enligt en av aktivisterna, som vill vara anonym, stoppas inte gatufesten av det bryska välkomnandet.
Inom loppet av en vecka har jag varit på två sköna, och helt fantastiskt olika konserter. Förra fredagen var det after-ski-känsla och feststämning med Pumpbolaget på Fidepuben. Jag kände mig gammal som gatan och blev bjuden på efterfest av killar som var nästan tio år yngre än mig och hade sommarlov från KTH.
I onsdags stod Sofia Karlsson på Kajskjul 8s scen och det var en helt otrolig musikupplevelse. Medan Pumpbolaget spelade covers som vilket garageband som helst så trollade Sofia och hennes eminenta band fram magi ur gamla visor och dikter. Jag kände mig helt plötsligt väldigt ung, förutom ett barn såg jag bara två som definitivt var yngre än mig och det var lillasyster Jenny & Ida som jag var där med. I alla fall var det helt grymt, alla som tror att de kanske skulle uppskatta det måste gå och se Sofia! Jag längtar redan till julkonserten.
Annars hänger vi i stugan vid Sämsjön för tillfället, idag tittar vi mest ut på blåst och regn. Igår lärde sig Elna till sin stora förtjustning att mata hunden Tubbe med smörgåsrån.
